Follow Philippe Legrain on Twitter Follow Philippe Legrain on YouTube Follow Philippe Legrain on Facebook Email me
By Philippe Legrain ADD COMMENTS

Större delen av Europa har levt i kris sex hela år. Banker har konkursat – och blivit utlösta. Skulderna har vuxit sig större. Paniken närapå slet sönder euron. Ekonomier har stagnerat eller krympt. Löner har sjunkit. Arbetslösheten har skjutit i höjden. På det hela taget har eurozonen drabbats värre än under den stora depressionen på 1930-talet.

Efter denna långa, mörka vinter har experter och politiker hälsat de första magra tecknen på tillväxt som en signal om att bättre tider är på gång. Fast en svala gör ingen sommar. Även om utsikterna är bättre än för ett år sedan förblir utvecklingen klen i det korta perspektivet, och utmaningarna på längre sikt enorma.

Detta är uppenbart i södra Europa. I Grekland, där nationalinkomsten har sjunkit med en fjärdedel letar barnen efter matrester i soptunnorna medan sjukhusen har brist på mediciner. Krossad under en ohållbar statsskuld fortsätter landets inåtvända ekonomi att krympa. I Spanien, där mer än en av fyra saknar arbete, tar så många livet av sig att självmord blivit den största dödsorsaken efter de naturliga.

I Italien saknar två av fem ungdomar arbete – i Grekland och Spanien nära tre av fem. En förlorad generation håller på att skapas. Är det då förvånande att unga européer föder ännu färre barn sedan krisen bröt ut och att någon emigrerar från Portugal var fjärde minut?

 I norra Europa är situationen inte lika alarmerande, men ändå rätt dyster. Frankrike föll ned i recession under andra halvåret 2013. Det ryck i tillväxten som Storbritannien nyligen gjort ser ut att vara farligt instabilt: trots att lönerna sjunkit med en tiondel, lånar konsumenterna för att spendera mera och därmed blåsa upp ännu en bostadsbubbla.

Till och med Tyskland är mycket svagare än vad folk tror. Inbromsningen i Kina och fallet i Sydeuropa skadar Tysklands export samtidigt som köpkraften förblir svag och investeringsnivåerna når nya bottennoteringar. Sedan 2008 har den tyska ekonomin bara växt med totalt 2,5 procent. Sverige har klarat det dubbla. I Berlin har passiviteten satt in. Enligt OECD har man, sedan krisens början, gjort mindre än något annat land för att reformera sin ekonomi.

På kort sikt är det största hindret för tillväxt en ouppklarad bankkris till följd av överdriven skuldsättning. Hushållen i Europa är nästan lika skuldtyngda som de var 2008 och statsskulden är mycket större. Många banker är zombies–varken påfyllda med tillräckligt nytt kapital att låna ut, eller avlivade. Företagen varken kan eller vill investera. Lovande delar av ekonomin är ofta svältfödda på resurser att växa med, eller bakbundna av snåriga regleringar och konkurrenshinder.

Problemet förvärras av den långvariga avmattningen av produktiviteten och enorma befolkningsförändringar. Sedan mitten av 1990-talet har Europa halkat ännu längre efter USA: medan produktiviteten hos amerikanska arbetare ökade med 1,8 procent om året det senaste decenniet, med Sverige hack i häl, var genomsnittet för eurozonen bara 0,9 procent med Grekland bara en bråkdel före Tyskland, och med Italien på noll. Kombinationen av en klen produktivitetsökning och den demografiska tendensen att arbetskraften minskar i åldrande samhällen gör att den ekonomiska tillväxten blir fortsatt svag.

Stagnation och nedgång är inte oundvikligt. En omstrukturering av banker och nedskrivning av lån skulle ge ekonomierna ett lyft. Djärva reformer skulle kunna starta en våg av innovationer och företagande. Ökad invandring skulle hjälpa. Det går att göra mer för att hjälpa exporten till snabbväxande ekonomier som Kinas. Men har Europas politiker modet att konfrontera alla de etablerade egenintressen som hindrar tillväxten?

Leave a reply




*

rch.