Follow Philippe Legrain on Twitter Follow Philippe Legrain on YouTube Follow Philippe Legrain on Facebook Email me
By Philippe Legrain ADD COMMENTS

Europa och Amerika har glidit isär. Med ett uppåtstigande Kina och när kalla kriget blivit ett avlägset minne har USA flyttat sitt fokus till Asien. Därför är Barack Obamas besök i Stockholm den 4 september anmärkningsvärt på två sätt. Han är inte bara den förste sittande amerikanske president som gör ett bilateralt besök i Sverige. Det är dessutom hans första resa till Europa efter de i juni inledda förhandlingarna om ett transatlantiskt ekonomiskt samarbete som skulle kunna föra Västvärldens länder närmare varandra i en global ekonomi som alltmer lutar åt öst.

Det bästa är alltid att öppna sina marknader för alla. Men när samtalen inom världshandelsorganisationen WTO om en världsomspännande frihandel inte kommer någon vart och det inte finns några regler alls om utländska investeringar, skyndar sig länder att träffa hundratals bilaterala och regionala avtal. USA förhandlar om ett samarbete kring Stilla havet (Trans-Pacific Partnership) som skulle föra samman så skilda länder som Australien, Kanada, Japan, Mexiko och Vietnam. Samtidigt förhandlar EU med Indien, Japan, Kanada, Vietnam och många andra.

Men ett avtal mellan USA och EU skulle vara någonting helt annat. De två står tillsammans fortfarande för 45 procent av världsekonomin och för nästan en tredjedel av världshandeln, samtidigt som amerikanska och europeiska företag har investerat över 2,8 biljoner dollar i varandras ekonomier. I en tid när tillväxten är svag och det är ont om jobb skulle ett lyckat avtal kunna betyda en kraftig ekonomisk injektion.

För en liten ekonomi som Sveriges, vars framgång är beroende av utrikeshandel och internationella investeringar, är detta särskilt viktigt. Under de senaste decennierna har svenska företag blivit globala och nu investerar de mer i USA än i något annat land. Och det är trafik i båda riktningarna. Amerikanska Nasdaq äger Stockholmsbörsen samtidigt som Manpower, General Electric, IBM och ytterligare omkring 1300 USA-företag som etablerat sig i Sverige, tillsammans har fler anställda i Sverige än några andra utländska företag.

Förhandlarna siktar på snabba resultat, möjligen redan nästa år. Men det finns gott om hinder. Bidragsbönder är en mäktig påtryckargrupp både i Bryssel och i Washington. Amerikaner accepterar genmodifierade grödor, européer vill inte ha dem. Frankrike vill skydda sina filmer mot Hollywood. Skandalen med NSA:s spioneri gör européerna särskilt angelägna att skydda sina personuppgifter. Mer allmänt sett har Amerika och Europa olika regleringar och standarder på allt från att godkänna nya mediciner till att avgöra om en kemikalie är säker – och båda tycker naturligtvis att deras eget system är bäst. Amerikanska företag skulle bli mycket missnöjda om de fick se fler hindrande EU-regleringar smita in bakvägen medan européerna oroar sig för de förment lägre kraven i USA.

Det stora problemet med alla handelsförhandlingar är att regeringar ofta är bakbundna av protektionistiska lobbygrupper som övertalar dem att ett större urval av billigare importprodukter är ett hot snarare än en fördel. Under det kalla kriget hade den amerikanska regeringen ett bredare perspektiv till följd av den övergripande prioriteringen att hålla samman Västalliansen. Kan en sådan logik möjligen än en gång förmå Washington och Bryssel att vara flexibla? Trots allt skulle en överenskommelse inte bara föra Europa och USA närmare varandra. Det är också en chans att etablera långsiktigt hållbara, globala regler och förhoppningsvis kickstarta en utveckling mot en friare världshandel.

Leave a reply




*

rch.